I hear the stone we threw

fall, glass-clear through the years.

In the valley a moment’s

bewildered action spreads

in cries from treetop 

to treetop, grows mute

in thinner air than now’s,

like swallows from mountain-top

to mountain-top till they

reach the limit of the living.

There all our deeds

fall

glass-clear

to the depths of ourselves.

(Robin Fulton)

Tomas Tranströmer. Stenen

Jag hör vår utkastade sten

falla, glasklar genom åren.

Dalen sprider i luften

ett ögonblicks förvirrade handling

som skriker från trädtopp

till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nu,

som svalorna från bergstopp

till bergstopp tills de

nått gränsen för allt levandes.

Där faller all vår handling

glasklar

mot botten av oss själva.